Som ni kanske märkt har det inte hänt mkt här på ett tag. Jag kommer för en tid framöver att fokusera på min nya blog/portfoliosida, en remake av min gamla adress pernroth.nu. Den börjar i skrivande stund närma sig ett färdigt utförande sånär som på innehållet.

Jag har redan visat den rivna väggen. Här kommer en bild på mitt gamla kakel.


Här hade jag slitit ut gamla skåp och rivit bort kaklet.


När en vägg var nedplockad fick rummet en göttigt sunkig karaktär. Ett fönster med lister, ett utan. Lite hål och olika färger...


Förstörelsen fortsatte, och jag tog ut nya spår för extra eluttag. Gamla lägenheter har så dåligt med sådant.


Sedan fyllde jag igen hålen med puts. Det gick åt mycket puts... kanske 80 kg.


...but someone etc...




Det gamla golvet var väldigt charmigt, men med akuta höjdskillnader. Här är väggen spacklad och vitmålad.


Jag gillar plankgolv så jag köpte nya stora plankor. Jag har tidigare aldrig lagt plankgolv så det var kul att prova. Jag byggde ställningar för att hålla uppe ett gäng plankor när jag betsade.


Här ligger de på tork.


Ring ut det gamla..


Ring in byggplast och grålumpspapp... Efter att ha salat på och hyvlat reglarna i flera timmar.


Nytt golv läggs planka för planka och fästs i sponten med finurliga självborrande skruvar.


Här är en bild på min vinhylla som blir till. Den skall sitta i väggen.

Saker man har liggandes kan få en oväntat ironisk och bitter eftersmak. Håll huvudet högt, köp kaffet och gå vidare.

Jag går nästan aldrig i kyrkan, men idag gjorde jag ett undantag. Inte pga arkitekturen eller konsten, som brukar vara anledningen till undantag. Missionskyrkan är riktigt ful. Nej jag gick dit med min mor för att se Thomas Arnesen spela gitarr. Det var Claes Janson som sjöng fint. Sen kom en dam och ville ha kollekt, och eftersom jag bara hade en hundring på mig fick hon den. Det kändes som att offra till satan, men det bjöds ju musik. Jag hoppas det går till musikerna...

Andrew blir lätt bländad av autofokuslampan. Annars så är han en göttig man, som ser helheten. Dessutom kan han vindsurfa och brotta ner krokodiler.

Är det en häst? En åsna? Den här fyrfota vännen hittade jag vid slussen. Sedan dess har den varit min skärmkamrat.

Lågpolyn skall ha cleana normaler och rätt triangulering, ingen normalmap i världen kan rädda skit. Diffuser skall inte vara enfärgade med bara luminansvariation. Diffuser matchas mot neutralt ljussatta referenser och skall inte innehålla ljussättning och specular highlights. Ju mer grunge o skit o vitt kantnöt desto fulare. Utan art direction råder lallens lag. Alla grafiker kan inte ha en egen stil om det skall bli nån jävla helhet. Allt måste testas på målplattformen. ALLT ska ha samma pixeldensitet. Dekalmaterial måste specas korrekt. Cubemaps, partiklar som inte tar ljus, brist på occlusion och på bouncelights är djävulens verk. etc etc etc...

Det finns ett ställe i Uppsala jag cyklar förbi ibland där det ofta händer något annorlunda. Senast igår när jag var på väg till ett barnkalas cyklade jag en lång sträcka relativt fort, medan någon bakom ett träd rörde sig relativt långsamt i motsatt riktning. Det tog ett bra tag innan jag fick ordentligt syn på den hemliga damen. En surrealistisk upplevelse med en helt rimlig förklaring som jag försökt illustrera här.

Tony var göttig på scenen när She Walks spelade på Mosebacke.